Grov sexuell brottslighet är vanlig i Sveriges överfulla fängelser, enligt en ny granskning. Misstänkta våldtäkter och övergrepp sker bakom stängda celldörrar, ofta utan att personalen får kännedom om händelserna.
En granskning visar att sexuella övergrepp mellan intagna i svenska fängelser är betydligt vanligare än vad som tidigare varit känt. Rapporten bygger på kriminalvårdens egna incidentrapporter, polisanmälningar, förundersökningar, domar och JO-anmälningar från perioden 2018–2026. Situationen har förvärrats sedan 2018 då platsbristen tvingade fram delade celler, där intagna nu är inlåsta upp till 14 timmar om dagen.
Bland de mest uppmärksammade fallen är en händelse på Kumlaanstalten 2024, där en intagen i ett brev beskrev hur han våldtog sin cellkamrat varje morgon. Övergreppen upptäcktes först när personalen hittade brevet, vilket ledde till en polisanmälan. Granskningen pekar på en stark tystnadskultur bland de intagna, där offer sällan vågar rapportera övergrepp av rädsla för att bli stämplade som “golare”.
Personalens svårigheter att upptäcka övergrepp
Kriminalvårdare bekräftar att övergrepp sker men lyfter bristen på bevis som ett stort problem. Eftersom händelserna inträffar bakom stängda celldörrar utan vittnen eller övervakning är det svårt att ingripa. Flera fall med starka indikationer på övergrepp har inte kunnat leda till åtgärder på grund av bevisbrist. Personalen saknar också specifik utbildning för att hantera sexuella övergrepp, vilket ytterligare försvårar arbetet.
Kriminalvårdens bristande säkerhetsarbete
Kriminalvården erkänner att de känt till problematiken men menar att miljön gör det svårt att få kunskap om händelserna. Trots påståenden om att intagna inte placeras med kända förövare, visar granskningen att risken för övergrepp är hög i den överfulla miljön. Maria Lindström, ställföreträdande säkerhetsdirektör, vägrar garantera de intagnas säkerhet och hänvisar till den “utmanande högriskmiljön”.
Lösningar som byggnation av nya anstaltsplatser och ett avtal med Estland om placeringsavtal presenteras som långsiktiga åtgärder. Kritiker menar dock att dessa inte adresserar de akuta säkerhetsbrister som granskningen har uppmärksammat.
