Efter mordet på 15-årige Elias i Farsta har 18-åriga Fatima Al-Saadi från Rinkeby skrivit en dikt som en vädjan och en anklagelse. Texten, som spridits vitt och brett, riktar en skarp fråga till samhället och makthavarna: Vems fel är det att unga förlorar sina liv i gängvåldets spår? Dikten är en direkt reaktion på den upplevda vanmakten och normaliseringen av dödligt våld i Sveriges förorter.
I dikten med titeln ”Vila i frid” beskriver Al-Saadi en klyfta mellan ”oss och dem” – mellan de som lever i drabbade områden och de som har makten att förändra. ”Han sa ’vi är långt ifrån samma’”, inleds dikten, och temat om avstånd och obegriplighet återkommer som en röd tråd. Texten är adresserad till alla mammor som sörjer barn förlorade i skjutningar, men riktar sig lika mycket till en politisk ledning som beskrivs som frånvarande och handlingsförlamad.
”Vems fel är det att vi förlorar barn / Såna som inte ens hunnit börja sitt liv än”, frågar dikten. Ansvaret läggs inte på de unga som dör eller deras familjer, utan på ett system som anklagas för att ha svikit. Politiker beskrivs som ”sega” och deras handlingar som förödande. Medierna kritiseras för att endast vara närvarande vid begravningar, inte vid de varningssignaler som funnits länge. ”När allt är försent upptäcks faran / När signalerna varit tydliga från första början”, skriver Al-Saadi.
Ett påtvingat fall, inte ett val
Dikten ifrågasätter narrativet om individuellt ansvar och dåliga val. I stället pekar den på samhällets strukturella brister. ”Varför klandrar vi barn? När det är vuxnas fel / Att de aldrig hänvisats till rätta / Eller stimulerats sen ettan”, lyder en strof. De unga som hamnar fel på gatan beskrivs inte som kriminella av fri vilja, utan som offer för ett ”påtvingat fall”. Deras musik och konst påvisar, enligt texten, en längtan och en smärta som makthavare vägrar att se.
Al-Saadi tar även upp föräldrarnas perspektiv, särskilt de som invandrat. Hon beskriver en dubbel tragedi: ”Föräldrar som flytt krig för att barnen ska överleva / Förlorar nu barn i ett annat krig”. Detta nya krig, menar hon, är det som samhället ignorerar. Skulden läggs inte på föräldrar som ”sliter varje dag för barnens bästa”, utan på de som startat eller förbisett konflikterna. ”De har rätt att känna hat / De har rätt att känna ilska”, konstaterar dikten.
Makten som sviker och en främmande verklighet
En genomgående anklagelse i texten är att makthavare saknar verklighetsförankring. ”Det är inte ens okej / Att du kallar dig för representant / När du aldrig lagt en fot i någon förort”, skriver Al-Saadi. Denna avsaknad av erfarenhet och empati leder, enligt dikten, till felaktiga beslut och ett svagt ledarskap när det behövs som mest. ”Ni leker svaga när makten står på spel”, anklagar hon.
Systemet som ska skydda och stödja beskrivs som brutet. HVB-hem och socialen ifrågasätts på sin förmåga att hjälpa. Pedagoger placeras, enligt texten, utan rätt förutsättningar för att hantera komplexa behov. Resultatet blir att barn redan i ung ålder får känna sig ”annorlunda” och ”förstörda” av samma system som skulle vägleda dem. Dikten avfärdar samtidigt fördomar: ”Nej, våra ofödda barn kommer inte bli våldsammare”.
Slutstroferna återgår till sorgen och de döda. ”Vila i frid våra fina / Vila i frid våra kära”, avslutas dikten. Men den sista bilden är inte en av försoning, utan av en oupphörd sorg och en obeantad fråga som ekar från en generation som känner sig övergiven. Texten fungerar som ett vittnesmål och en protokollsförd anklagelse mot vad som upplevs som ett kollektivt och politiskt försvar.
